Madelene

Tänkte att jag skulle nämna nått om balen också, eftersom jag pratat om att jag skulle gå i tidigare inlägg. Det var kul. Det blev bra. Och Gustav kunde inte ha varit en bättre kavaljer.

Här ska ni få höra om någonting riktigt intressant. För ett par dagar sedan lyckades min käraste storasyster lura ut mig på en långvandring som sträckte sig hela vägen hemifrån till min flitigt arbetande mamma på Mälarsjukhuset. Hur det är möjligt förstår jag knappt själv, jag måste helt enkelt ha varit fruktansvärt uttråkad för att tacka ja till ett sådant erbjudande då jag är en mycket lat människa. Precis innan vår avfärd, ringde min sötaste lillasyster och berättade att det var regn i luften, varpå min hurtiga storasyster utrustade både mig och henne själv med regnkläder. Inte heller nu protesterade jag, utan tog snällt på mig regnkläderna som räckte mig upp i armhålorna (bild 1).

Det dröjde inte länge förrän vi märkte att det inte alls skulle komma något regn, faktum var att himlen verkade spricka upp och solen värmde efter ett tag väldigt skönt. För skönt. Så vi slängde in de blåa regnställen i ett par buskar och fortsatte vår vandring. Klädförvandlingen måste ha gjort att vi sett ut som riktiga hurtbullar, för under den återstående biten av vandringen fick vi två bil-tut och ett "tjena" från ett par charmerande gossar som just kissat ner några buskar i Torshälla hamn.

Även om min ton kanske kan få er att tro att det här var en rofylld vandring, så vill jag klargöra att så icke var fallet. Det gjorde ont och självklart grät vi även stundtals. Men aldrig att vi slutade kämpa. Det fanns inte på kartan! När vi väl kom fram hade vi vandrat i 2h och 18 minuter, jag var utmattad, uttorkad och skapligt mager, min puls låg nära 200 och jag hörde endast ljud över 1000 decibel (bild 2).

Den här helgen är en av få helger som de utflyttade äntligen lyckas vara hemma i Eskilstuna samtidigt. Så igår passade vi på att ha en helkväll tillsammans, precis like old times. Det började med hett basketspel på Skogstorpskolan där ett lag bestående av Beki, Frida och mig fullständigt dominerade första halvlek. Men fiberkakorna Malin, Martina och Stina gjorde en rejäl uppåtsving i andra perioden även om en klar nivåskillnad på spel inte gick att undgå. Efter den intensiva matchen intogs bilarna för race hem till Martina. Det var i alla fall tanken, tills jag fann den andra bilen ligga framför mig. Då var inte vi med längre.

Väl hos Martina (som för övrigt har en grill som man inte behöver ha kol i) grillade vi och hade supermysigt. Jag åt även sallad kvällen till ära. Efter det bjöd Beki på Daimtårta som hon köpt med sig från jobbet. I gengäld lovade jag att nästa gång var det minsann min tur att bjuda tillbaka. Om det blir plasthandskar eller handsprit får vi se, även om jag vet vad student-Malin skulle föredra som under kvällen bunkrade upp med en nyss fyllda 20-årings barskåp.

När alla var lagom proppmätta efter maten och två Daimtårtor avslutade vi kvällen i Martinas Jacuzzi. Där satt vi och tyckte om varandra. I alla fall gjorde jag det. Jag planerade faktiskt att jag skulle säga det till dem; "jag tycker om er tjejer", men jag vågade inte. När vi inte längre kunde urskilja vilket russin som var vem konstaterade vi att vi haft en mycket lyckad kväll. 

Egentligen ville jag bara berätta att jag har en kompis med Jacuzzi.

Jag hade ett väldigt givande samtal med min kusin Jonathan här om veckan.

Namn: Jonathan.
Ålder: 7 år
Civil status: I två förhållanden varav en av hans flickvänner även är i ett förhållande med hans bästa vän Oliver.
Tankar kring giftermål: Vill gifta sig med någon av flickvännerna. Vem av dem spelar dock ingen roll. Det bästa vore om Oliver gifte sig med den gemensamma för att underlätta valet.

Jonathan: Men vill du inte ha en pojkvän?
Jag: Ja, jo.. Men det är inte så lätt vet du.
Jonathan: Vadå, det är ju bara att fråga chans på någon.
Jag: Mja jo.. (Jag ville inte förstöra min 7-åriga kusins naiva kärleksvision)
Jag: Men tänk om han jag frågar chans på säger nej då?
Jonathan: Ja men då är det bara att du frågar någon annan.
Jag (ger inte upp): Men om jag inte är intresserad av någon annan då?
Jonathan tänker förmodligen: HAHAHA vilken loser. Själv har jag snart byggt upp ett harem under mina 7 år på jorden. Men han väljer istället att på sitt ödmjukaste vis säga: Ja men.. alltså. Då får du helt enkelt vänta ett år ungefär tills du blir lite snyggare.

Ett annat generellt tips han delade med sig av, var att om man själv är smart så ska man satsa på någon trög. Det ska tydligen funka, även om vi inte fick någon vidare förklaring till varför det var ett sådant trumfkort.

Varje år vid den här tiden börjar det tränas hej vilt hemma hos familjen Dahl-Johansson. Speciellt jag, som under resten av året legat i ide, är nu i full jakt efter de perfekta vadmusklerna inför sommaren; inte för tjocka men ändå fasta.

I och med denna hetsträning inser jag att de där sakerna på kroppen som kallas muskler, faktiskt kan vara hårda. Och samma förvånade men glada känsla infinner sig då hos mig varje år. Det är en underbar känsla, men samtidigt kan man inte låta bli att undra hur hårda kroppsdelar man skulle ha haft om man inte totaldäckade sista augusti och vaknade till liv i mars. Jag kanske skulle ha haft en kropp som stålmannen. Vem vet? Det är ändå rätt troligt.

I takt med att kroppen förhårdnas blir jag mer och mer klämkäck, skulle man kunna säga. För ju hårdare mina kroppsdelar blir, i synnerhet vaderna, desto mer angelägen blir jag om att få folk ska klämma på dem: "Här, kläm". "Kläm på mina vader" "Någon som vill?" "Ha! Ska det där vara att klämma?" "Ta i då, det där känns ju inte". "Vad var det jag sa, stenhårda!" Oftast sker klämmandet frivilligt, men i vissa fall krävs lite övertalning då somliga kan vara motvilliga. Sluta med det. Mina lemmar är fullt kapabla för lite klämmande.

Som ni märker blir jag helt enkelt pinsamt stolt över mig själv den här tiden på året. Jag tror att jag är den enda som har muskler eller nått. Glömmer att andra faktiskt har gaaanska mycket mer vältränade kroppar än Madelenes 6 veckor tränade kroppshydda.

Men skit samma. Stolt blir jag i alla fall, så ta för er och kläm på! För glatta livet får ni klämma, hej vilt och hur som helst. I like it.

Facebook i all ära, men kom igen. Någon tog en "quiz" för att se vilken telletubbie hon är. Och en annan idiot ville desperat låta en av facebooks funktioner avslöja vilken sexig person han är lik. Helt plötsligt ska massa drinkar skickas runt till folk samtidigt som man får veta att facebook "summarized your friends' opinions for you! These persons had been your rivals in the past month, and your friends voted the better one! Check here!" I början när man inte fattade bättre tryckte man på den där länken, men inte fan fick man reda på nått. Istället skulle man själv tvingas svara på massa befängda frågor om sina vänner "vem tycker du är snyggast av Johan och Johanna?" osv.

Nu har jag i alla fall lyckats lokalisera vart man tar bort alla dess obehagliga applikationer. För jag fattar verkligen inte vad som är grejen. Finns det någon som faktiskt tycker att det här är roligt? Är det rolig? Är jag tråkig?

Är det jag som inte fattar grejen?

I maj ska jag på nittiornas bal tillsammans med Gustav. Så just nu sitter jag och letar runt efter någon snygg balklänning att ha. Det är svårt för det finns så många fina, men jag har i alla fall kommit fram till att jag vill ha en mörkröd. De tre klänningarna ni ser har jag hittat i en butik i Höganäs (http://millas-atelje.dinstudio.se/gallery1_3.html). Frågan är om man orkar åka dit och prova..

          
 

Tuomi har tydligen lagt ut den här bilden på facebook. Vid en första anblick kan den tyckas se ganska normal ut, men gör man några djupare studier av den kan vissa observationer göras. Vi börjar från höger. Där sitter jag. Typ. Jag hänger mig över Anton i viss desperation vill jag minnas. Jag vill inte vara den som kommer närmast kameran. Samtidigt posar jag och tänker mer på hur jag lägger armen på Antons ben än på att jag nästan visar skrevet. Resultatet är som ni ser skrämmande. Anton i sin tur slänger sig över Oscar. I sitt onyktra tillstånd känns det plötsligt som det enda rätta. Kanske rent av mysigt. Och denna teori är nog inte är så långt ifrån sanningen med tanke på vart Oscar har sin hand placerad. Samtidigt gör han någon slags flörtig pose mot fotografen, combat-Jakob. Vad säger egentligen alls vår Elin om det här? Vidare till Beiertz. Ja han ser ganska normal ut. Han är förmodligen den enda som inser att inga bilder blir skonade facebook om de är tagna med Robins kamera. Robin som i sin tur ser ut att ha det ganska kul. Sitter där och tänker på Gunilla, på att han "hatar tjuriga tjejer" och att Patong (Pad Taunge hahahaha) innehåller motsatsen. Here he comes! Louise med sin bacardi får tala för sig själv. Hon tjuvtränar kanske i hopp om att slå Jakobs galna rekord på bara några sekunder.

Ännu ett inlägg som jag tvingas avsluta med ett litet förlåt, ett litet "det var bara på skoj" och ett stort "snälla bli inte arga".

Det pinsamma, ofattbara och oförklarliga inträffade idag. Idag var det nämligen jag som blev barfotabarn. Men jag är inte sämre än att jag gratulerar, lyfter på hatten och ler. Alla förtjänar sin dag i rampljuset. Om så bara en gång i livet.

I slutändan vill man vara med den som får en att skratta

Kom precis på att det inte hunnit bli någon fortsättning på det där inlägget med väldigt lång rubrik och med det reklam-smarta avslutet "To be continued". Jag har helt enkelt inte känt för att skriva om det. Känner inte för det nu heller, men antar att jag måste någon gång. Inlägget innehåller inget av intresse, har ingen poäng eller så. Men läs för all del.

Skit samma, nu försöker vi komma i stämning. Tänk er att det är kallt ute, inte så mycket snö men ändå lite så att marken är täckt. Det är bara du och Bejjan ensamma utanför badmintonhallen. Han är duschad och klar för skjuts till tågstationen och du är fortfarande klädd i träningskläder och väldigt stressad över att hinna hem och duscha innan jobbet. Bilen, det lilla Hondan som ni kanske gjort er bekanta med står så proffsigt parkerad längs med väggen. Det är bara till att köra in nyckeln i hålet och låsa upp. Och det gör jag också, kör in nyckeln och vrider om. Visserligen låses dörren upp, ett plus där. Men det lilla ljudet som säger att de övriga dörrarna gör detsamma hör jag inte. Jag inser att vi kommer få oss ytterligare ett träningspass. Bejjan som inte är lika high på bilar förstår förstås inte problemet, utan jag får förklara. Lugnt och sansat förklarar jag att det innebär att batteriet är slut. Han förstår. Är med nu, och vi börjar putta. Fram och tillbaka puttar vi den sabla bilen. Pinsamma tyckte Bejjan som var väldigt noga med att jag sprang på förarsidan. Men egentligen såg vi nog väldigt vikingaaktiga ut, sådär som Bejjan alltid drömt om att få vara. Viking för en dag.

Trots våra tappra försök gick inte bilen igång och det slutade med att mor och far mina fick komma med batteri. Japp, det var det. Inte speciellt roligt alls. Faktiskt väldigt tråkigt. Och lika tråkigt är det varje gång de där jädra lysena glöms bort.

Rutiner och vanor. Det är någonting jag ofta finner hos andra och även hos mig själv allt oftare. Folk gör saker på ett visst sätt, äter just sin egen specialar- ost, tomat och pepparkryddade frukostmacka varje morgon. Vissa stickar dukar, en del använder alltid sin favoritparfym dag ut och dag in och säkert har många speciella ritualer innan de går och lägger sig. Ni vet, smörjer in sig med just den krämen, borstar sedan gaddarna i en viss ordning och avslutar med ett litet kiss (även om blåsan skulle råka vara helt tom). 

Jag har kommit fram till att det är både på gott och ont att ha dessa rutiner. Till det negativa hör att man kan bli fast i ett visst mönster "bara för att". Man tycker om sin parfym så varför byta? Men vem vet om det finns någon ännu godare egentligen? Om man ska se till det positiva !som vi alltid gör i den här bloggen!  så kan det faktiskt vara så att man hittat något som man verkligen gillar. Kanske älskar man att ta den där tidiga promenaden ner till brevlådan och hämta morgontidningen, knäppa på radion tyst i köket, koka upp en kopp med Earl Grey och sedan sitta där och vänta på att resten av världen ska vakna. Sådana rutiner vill jag ha.

Tyvärr skulle en sådan vana aldrig funka på mig då jag inte rör mig ur sängen före elva, men jag har ändå kommit fram till att jag så smått börjat utveckla en annan vana. Det har blivit så den senaste tiden att jag i stort sätt alltid köper en chokladmunk och en liten burkcola på Hemköp de dagar jag jobbar. Det brukar alltid vara mitt eftermiddagsfika. (Anledningen till att det blir burkcola är för att jag inte tycker att flaskcola smakar gott alls. Visst är det så?) En annan vana är att jag alltid städar mitt rum en gång om året natten innan julafton. Och då menar jag städar! Denna vana uppskattas i och för sig inte av mor min, så kanske kan den få tillhöra de dåliga vanorna på nått hörn.